Nu var det väldigt längesedan jag skrev något här eller överhuvudtaget loggat in på min blogg. Men det har nämligen hänt något rätt så jobbigt vilket säkert många av er som läser redan vet. Jag har förlorat min kära Åse.
Besöket på Husaby slutade med att jag och min mamma fick åka hem med tom transport. Allt gick så fort, allt känns så overkligt, tårarna kommer då och då även nu när jag skriver men det är ändå skönt att skriva lite.
Denna gång fick vi en annan veterinär än gången innan och hon var verkligen toppen, den förra var säkert oxå duktig men gav mig en anningen falska förhoppningar har man ju insett. Sen var även hovslagaren där denna gång som jag redan hade sagt till om gången innan men det blev en miss!
De röntgade även denna gång och studerade bilderna och såg att speciellt en av alla sprickor hon hade ledde upp i hovbenet. Usch va ont hon måste ha haft men inte velat visa det vilket veterinärena sa var vanligt på kallblod de döljer smärta så länge som går.
De bedövade hoven och hoppades på att de skulle fungerat att rätta till det medan hon stod upp men det visade sig väldigt snart att de inte alls gick utan hon skulle bli tvungen att sövas och läggas ner för att de ens skulle vara möjligt att försöka få ordning på det.
Men en operation var inte så "bara" de skulle i stort sett ta bort bägge framhovarna eftersom hon hade stora sprickor i båda. Inte 100% att de skulle bli bra och ett enormt efterarbete och i stort sett skulle hon få leva på kliniken ett bra tag framöver, alltså köras in och byta gips/bandage m.m. månader framåt och självklart skulle hon även ha ont. Vet faktiskt inte ens om försäkringsbolaget hade gått med på operation även om vi absolut velat det.
Så att som djurägare förstod både jag och mamma att vi vara tvungna att tänka på Åse och ta det enormt svåra beslutet och säga farväl för alltid.
Det var grymt tungt och allt på en gång som säkert de flesta som förlorat ett djur vet och speciellt när de inte fått leva hela sitt liv då Åse var inne på sitt 7e år.
Och en liten tröst i det hela är att jag hade inte kunnat påverka det hela nämnvärt då det var hennes kropp som gav sprickorna. Alltså ej dålig hovvård, foder mm. Men de jobbiga är att Åsa är ju halvsyster och har också sprickor i sina hovar så just nu är hon som en porslinshäst för mig.
Eftersom hon har trampat av sig en sko och jag är livrädd för att den hoven ska spricka mer än vad den redan är. Men hovslagaren kommer imorgon och då ska jag även diskutera Åsas hovar med honom och troligtvis blir det besök på kliniken även för henne. För om det går att stoppa i tid på något sett så måste jag göra det för detta fixar jag inte en gång till.
Mina <3 Åsa till vänster Åse till höger.
bilder från helgen.
Glögg med Hallon och Lakrits, den var ingen höjdare enligt mina smaklökar.
